Reservatet för mörka nordiska bin i norra Jämtland.
Reservatet för mörka nordiska
bin i norra
Jämtland.
Rasrent bireservat - Renparningsområde - är det
möjligt?
Ja, under vissa speciella förutsättningar kan det fungera. Om jag som biodlare flyttar till en by miltals från andra bin och biodlare och endast har en ras i mina kupor, då blir min bigård placerad i ett renparningsområde.
Är vi flera biodlare med skiftande bakgrund finns ofta olika uppfattningar om vilka bin vi bör ha i kuporna och slutresultatet blir oftast en bastard eller ständiga drottningbyten.
Nu är det ju inte så vanligt att man startar sin biodling i jungfruliga områden. Finns inga biodlare i trakten så har det oftast tidigare funnits och då har det också slagit till förlupna svärmar i skorstenar och husväggar mfl håligheter. Med vildbin (okontrollerade bin) i området är renparning inte möjligt.
I norrlands inland finns praktiskt taget inga vildbin. Här är sommaren för kort för att en svärm ska hinna med att etablera sig i en ny bostad. Dessutom är vi ganska få biodlare på ett mycket stort område. Här borde alltså finnas förutsättning för renparningsområden!
I norra Jämtland har vi försökt och faktiskt lyckats. Sedan 1998 har vi i området endast nordiska bin i våra bikupor. Jag ska här berätta lite om hur det gick till.
År 1976 startade Vattudalens biodlarförening och hade Strömsunds kommun som område. Kommunen inrymmer förutom norra Jämtland också norra delen av Ångermanland. Föreningen startades av en biodlare vid namn Skoglund, som numera är bosatt i södra Sverige. Han var förtjust i krainerbin och ett 20-tal biodlare kom igång. Innan denna lyckliga tilldragelse fanns endast en handfull biodlare.
När vi nu är inne på historia kan vi också nämna att det under 1900-talets första hälft fanns en lokalförening i Hammerdal med ett dussintal biodlare. Sista noteringen vi sett av denna förening är från mitten av 1940-talet, då föreningen lade en motion till länsförbundet – att verka för att en bikonsulenttjänst skulle inrättas i länet.
1980-talet
Då jag 1980 kom till Hammerdalstrakten fick jag order av vår lokalförening att skaffa nordiska bin från Storsjöbygden. Gränsen mellan krainerbin och nordiska bin gick mellan Hammerdal och Strömsund. Det hade man bestämt på ett möte i länsförbundet.
De biodlare som startade under Skoglunds ledning minskade efter hand under 80-talet, men genom studiecirklar i lokalföreningen höll vi medlemskåren ungefär intakt på ca 20-30 medlemmar. Vi märkte dock att det blev färre och färre i Strömsundsområdet och fler i Hammerdalstrakten. Och mellan dessa områden hade vi en rasgräns! Det blev ganska besvärligt att hålla raserna åtskilda. Bin kom från Strömsund till Hammerdal och tvärtom – och så var diskussionerna i gång. Diskussioner fördes med märkliga åsikter, med lustiga åsikter, med osakliga åsikter – kort sagt med alla typer av åsikter. Eftersom några biodlare också hade fasta och allvarliga åsikter fick tanken på en ras tills vidare bero. Det var ju inte meningen att skada vår ringa biodlingsaktivitet utan att göra den trevligare.
1990-talet
Det dalade i medlemskåren. Inte bara i Jämtland utan i hela Sverige. Vi bestämde oss i lokalföreningen för att göra en drive och komma upp i samma medlemstal som Skoglund hade fått ihop. Men denna gång skulle alla vara biodlare och inte bara stödjande medlemmar. Det blev alltså att ragga hugade biodlare, hålla kurser, förse dem med samhällen och så gått det gick – och hjälpa igång adepterna. De drottningar vi hade tillgång till var nordiska och det ledde till att andelen krainersamhällen minskade och till slut var de så få att vid bytet 1998 var det bara ca 10 drottningar som behövde skiftas. De verkliga förkämparna för krainerbin hade vid detta laget slutat med sin biodling.
Det finns ett undantag också. I den del av Ångermanland som ligger i kommunen gick vi motsatt väg. Där hade bastardiseringen nått så långt att det var svårt att säga vilka bin som egentligen gick i kuporna – bara att de hade villiga gaddar - men i huvudet på biodlarna (!) var det övervägande krainerbin. Där höll vi på ett antal år för att få ett rent krainerområde och så vida de drottningar vi köpt verkligen är krainerdrottningar har vi nu rena krainerbin där. Än så länge ser det bra ut. Vi kan fripara och fortfarande ha trevliga bin i kuporna.
Ett annat undantag är att vi inte har med Frostviken. Det ligger lite för avlägset för att vi ska kunna hålla kontrollen.
Det finns tillägg också. Renparningsområdet för nordiska bin har utökats med det område som tidigare var Föllinge kommun. En by, Skyttmon, är också med men tillhör Ragunda kommun.
Att vi är isolerade från naturlig kontakt mellan bin inom och utom området är mycket säkert. Det sörjer miltals med skogar för.
Att vi inte har några vildbin från krainer/bastardtiden kan vi inte garantera. Några få vildsamhällen har vi lokaliserat men vi har inte sett att friparningarna gått snett. Det enda vildsamhälle vi i dag känner till är mer nordiskt än många av de vi har i kuporna.
Vi har ett löfte mellan biodlarna att inte ha något annat än nordiska bin i kuporna. Det är det löftet som hela aktiviteten hänger på. En skör tråd, kan tyckas och det kanske det är. Vi har inte gjort några försök att få någon hjälp från myndigheterna att få området klassat som nordiskt eller dylikt.Läsö är ett avskräckande exempel av de effekter lagar kan få! Visst kan vi få hit biodlare som inte vill vara med i aktiviteten och då får vi se hur vi löser problemet. Avstånden mellan byarna är till vår hjälp varför konsekvenserna inte behöver bli så allvarliga.
Vi kallar området för Reservatet, och lägger ibland till ”för nordiska bin”. Vi har inte funnit något bra namn, så här finns plats för charmiga förslag. Vi är 40 biodlare med totalt drygt 100 samhällen fördelade i byar inom ett område av ca 10 x 10 mil. Den typiske biodlaren i reservatet har ett par bikupor bakom fjösväggen, gläder sig åt deras start på våren, sköter dem sparsamt under sommaren och gör oftast en skattning på hösten före invintringen. Svärmar kommer det en och annan och ingen vill tro att svärmen kommer från hans/hennes bigård. Under senare år har vi sett att vinterförlusterna minskat till en behaglig nivå, kanske en effekt av den extensiva skötseln?
Vår förhoppning har hela tiden varit att kunna erbjuda en så trevlig och stimulerande biodling som möjligt till befintliga och presumtiva biodlare. Med arga bin i kuporna blir det inte alltid så roligt och många sådana exempel såg vi under blandrastiden. Vi kan fortfarande råka ut för bakslag, och det gör vi, både i krainerområdet och i reservatet, men i betydligt mindre omfattning. Är någon biodlare missnöjd byter vi drottning, men har biodlarna inga önskemål om byte får samhällena byta bäst de vill. Som bekant har ju de nordiska varit glada i svärmning så byten blir det ganska ofta. Åtminstone här i Norr.
Nu håller vi också reda på vilka ”linjer” som går i kuporna. Vi kollar också vingarna för att se om de nordiska karaktärerna spårar ur. Det har dock inte inträffat många gånger att vi bytt drottning på grund av konstiga vingar. Vi har tvärtom sett att en drottning med icke-nordiska vingar ofta kan ge döttrar med bra, nordiska vingar. Reservatet ligger under Föreningen NordBi och de har ju intresse av att då och då få lite sunda drottningar härifrån för att fräscha upp sina inavlade linjer.
Kort sagt, vi vill ha en trevlig biodling här uppe i Jämtland.
Karl Drakenberg.